Kategoriarkiv: Okategoriserade

En egen riksdag i riksdagen

Publicerad den av

Jag har fått äran att bli skribent på Det goda samhället. Texter kommer att läggas ut där framöver, vilket innebär att det sannolikt blir något glesare mellan inläggen på denna blogg. Kanske kommer karaktären på inläggen här att förändras något, vi får se. Jag kommer dock att lägga ut ett inlägg på bloggen med länk varje gång en text läggs ut på Det goda samhället, så att alla bloggföljare kan hänga med.

Första inlägget, som (föga förvånande) berör Decemberöverenskommelsen: ”En egen riksdag i riksdagen”.

Apparatchiks vet hur man kväser uppror

Publicerad den av

Det har surrat en del på sistone om ett förestående uppror inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. Efter att oron i leden började i Skåne, valde länsförbundet i Östergötland att ge tummen ned åt DÖ. Hur skulle det då gå när partiet i skulle hålla sin regionala stämma i självaste Skåne?

Inte helt oväntat, blev det ett antiklimax. Ett flertal valde att avslå den upproriska motionen från Kävlinge. Ett flertal tyckte att det demokratiskt anständiga inte var värt att stödja. Jag tillhör dem som inte är särdeles förvånade.

Det har, som sagt, surrats och viskats om att DÖ kommer att falla redan i år, eftersom ingenting kan stoppa den löpeld som har antänts bland de moderata gräsrötterna. Till partiets riksstämma i november kommer saken att vara klappad och klar, har det ibland hetat. Härvidlag har jag tillåtit mig att vara skeptisk. Det är naivt att tro att partinomenklaturan i toppen inte har motmedel som biter mot orosanstiftare. Särskilt när vi har att göra med ett toppstyrt parti som Moderaterna.

När en partiledning märker att den är på väg att få pisk i en prestigeladdad fråga, finns inget bättre vapen att ta till än att 1) ta in ledande kritiker för ”allvarliga samtal” och förhandling, samt 2) se till att just dessa kritiker själva lägger fram ett kompromissförslag som vid ett snabbt ögonkast ser ut att delvis gå kritikerna till mötes, men till sitt innehåll är till intet förpliktande. Voilà! Folkresningen kom visst av sig. De som pekar på det förrädiska och bedrägliga i kompromissen framstår plötsligt som omöjliga rättshaverister.

Någonting dylikt har uppenbarligen inträffat vid den moderata länsförbundsstämman i Skåne. Ordföranden, Lars-Ingvar Ljungman, kom i stället med ett förslag om att det bör utredas hur minoritetsregeringar ska kunna styra landet. På ytan ser det ut som att kritiken mot DÖ har fångats upp, men vad betyder detta egentligen? Ingenting. Nichts. Rien. Nada.

Moderaterna i Skåne kan känna sig blåsta. Trodde ni på allvar att det var så lätt att få rätt mot de programmerade apparatchiks som numera styr ert parti – numera med ivrigt bistånd från babyvarianten i ungdomsförbundets skepnad?

Min bedömning är och förblir att Moderaterna inte kommer att rösta ned DÖ på sin stämma i höst. Det enda som tycks hjälpa nu är samling utanför de fyra idémässigt korrumperade allianspartierna för att bygga någonting nytt.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Publicerad den av

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Varianter på samma tema: fel fokus

Publicerad den av

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Publicerad den av

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

https://twitter.com/sadeilan/status/537359579395670017

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.

De oberörbara

Publicerad den av

En fråga som ständigt återkommer i den ängsliga, bigotta offentligheten i Sverige är i vilka sammanhang man får tala, skriva och synas. Det finns tydligen personer och grupperingar som har tilldelats oberörbarhetsplatsen i kastordningen, med vilka man bör akta sig för att slå sig i slang. Även om man bara är ute efter att torgföra sina egna åsikter och lyssna till vad andra har att säga, kommer skuldbeläggning genom associering som ett brev på posten. Man får nämligen inte ”legitimera” dessa människor och grupper, brukar det heta.

En herre som nyligen inte brydde sig om den oskrivna regeln om de oberörbara är skribenten och författaren Marcus Birro. Genom att medverka i ett nätradioprogram (podcast) som har producerats och sänts ut av stationen RLM har han (ånyo) dragit på sig anklagelser. I programmet medverkade även journalisten Ingrid Carlqvist, som ju anses vara en omstridd person.

Jag har ännu inte lyssnat på programmet. Faktum är att jag hittills aldrig har lyssnat på något program som stationen har producerat. Emellertid spelar inte det någon som helst roll för mitt svar på frågan ifall det är rätt eller fel att delta i en podcast med sagda producent. Mitt svar lyder nämligen att det aldrig kan vara fel att delta i ett samtal eller i ett massmedium bara för att de åsikter man möter där inte står högt i kurs. Det kan förstås finnas andra skäl till att avstå från medverkan, men så länge de personer man ska träffa respekterar ens yttrandefrihet och så länge det man säger inte förvrängs (om det är i massmedia), är jag av den bestämda uppfattningen att man kan tala med precis vem som helst och medverka var som helst.

Vår överspända samtid är inte bara besatt av enskilda ordval, utan det intelligenta samtalet har allt mer kommit att överskuggas av att man måste hänga med rätt människor, på rätt ställen. Yta och förpackning går före innehåll. Klassificering i olika läger går före vad man faktiskt säger. Situationen får mig att minnas ett bevingat ord som Per-Ola Eriksson, riksdagsman under 90-talet från Norrbotten, lär ha sagt till sitt försvar om det kritiserade samarbetet mellan (c) och (s) under 90-talet:

”Bara för att man har bjudit upp bordsdamen till dans, måste man inte gifta sig med henne.”

Den som står emot oberörbarhetsdoktrinen gör samhället en stor tjänst.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Publicerad den av

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

Replik: Värnplikt innebär både för- och nackdelar

Publicerad den av

Kort tid efter mitt inlägg om värnplikten, där kritik framförs mot Neos redaktör Mattias Svenssons debattartikel på SVT Opinion, vari han förkastar värnplikten med hänvisning till tre olika skäl, valde Svensson att bemöta min text på sin egen blogg. Hans bemötande bör inte lämnas okommenterat.

Inledningsvis måste jag säga att jag blir något förvånad över de tramsiga påhopp som förekommer i Svenssons text. Värnpliktsförespråkare skulle tydligen inte vara så skarpa på argumentation, menar han, eftersom de vill tvinga folk istället för att idka övertalning. Det där skulle förstås även kunna sägas om skatt, skol-/utbildningsplikt och offentligrättslig lagstiftning i största allmänhet. Därav beteckningen trams.

När det gäller tvånget, har jag invänt mot Svenssons resonemang genom att påpeka att jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri missar viktiga skillnader vad gäller verksamhetens karaktär och ändamål. Jag nämner även att jag, som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen – vilket inte betyder att jag säger ja och amen till allt som kan tänkas ha en konservativ stämpel – genast blir misstänksam mot tankeövningar som går ut på att plocka ut en fråga ur ett större sammanhang och söka gemensamma nämnare med förkastliga företeelser. De som söka skola finna. Var fascisterna auktoritära? Ja, då är all auktoritet av ondo. Brukar kommunistdiktaturer ha konfiskatoriska skatter? Ja, då är all skatt orättfärdig konfiskering. Förekom det mycket tvång i 1800-talets amerikanska sydstater? Ja, då är allt tvång i sig förkastligt. Sådär kan man hålla på. Sådär håller tyvärr många liberala debattörer i samtidens Sverige på.

Mattias Svensson tror att jag struntar i moralfrågor. Nej, det gör jag inte, men våra respektive tillvägagångssätt för att komma fram till rimliga ställningstaganden i moralfrågor kanske skiljer sig åt i vissa avseenden. Eller menar Svensson att det han tycker alltid är den rätta moralen – ett facit – och att allt annat är omoraliskt?

Sedan anser Svensson att jag inte har någon respekt för folk som inte vill rycka in. Detta är förstås bara att med andra ord säga samma sak som Svensson redan har sagt, om och om igen: att tvång är moraliskt förkastligt. Har jag någonsin skrivit att jag inte beaktar tvånget som förmodligen varande det tyngsta argumentet mot värnplikt? Jag väger dock även in andra faktorer, såsom behovet av ett förhållandevis starkt försvar. Vilket ska vägas mot tvånget för medborgarna i ett demokratiskt land att utbilda sig i landets försvar under en begränsad tid. Bland annat.

Jag struntar inte i samhällsekonomin, såsom Svensson påstår. Jag nämner bara i mitt förra inlägg att jag inte har tillräckligt med underlag för att bemöta hans påståenden i denna del, vilket innebär att jag inte kan bortse från att värnpliktsförsvaret kan vara kostsammare än ett smalt yrkesförsvar. Detta är givetvis i sig en nackdel, men det är en nackdel som vägs upp av annat. Jag har dock tagit upp några aspekter som jag misstänker kan läggas på den ekonomiska plussidan, vilka inte tas upp av Niclas Berggren i den artikel som Svensson hänvisar till. Man kan inte heller bortse från att ett land med förhållandevis liten befolkning knappast kan hålla sig med en stående yrkesarmé av betydande mått, som ens kommer i närheten av vad en allmän mobilisering kan åstadkomma. Skulle landet ändå göra det, kan man verkligen tala om fördyring.

Jag ignorera inte heller det svenska försvarets historia. Det blir bara en smula märkligt att dra stora växlar på vad en debattör anser om just det svenska värnpliktsförsvarets tidigare brister i fråga om modernitet, när värnpliktsförsvar är en ytterst spridd företeelse i världen och det finns exempel på att ett värnpliktsförsvar inte måste bli teknologiskt eftersatt.

Slutligen väljer Svensson att producera fördomsfulla halmgubbar. Läs vänligen inte in saker i min text som inte står där. Med integration menar jag inte att ”få pli på stökiga invandrarungdomar”, utan – hör och häpna – att unga medborgare från olika bakgrunder och etniciteter möts, knyter kontakter och gör en gemensam insats för Sverige. Vad gäller personer som av säkerhetsskäl inte skulle komma i fråga för militär värnplikt, är det förstås beklagligt om denna skara är större idag än den var förr. Det hindrar inte att värnplikten skulle vara integrationsfrämjande – inte minst om nämnda säkerhetsskäl är en följd av just bristande integration.

När någon vill stänka brunfärg ställer DN Kultur upp

Publicerad den av

Att Dagens Nyheters kultursida är en lekstuga för självupptagna rödgardister som inte kan sina ämnen, är inte direkt någon nyhet. Likväl kan jag inte undgå att häpna över vilka texter som bedöms som publiceringsbara. Finns det inte någon nedre gräns för vad DN:s läsare ska behöva ta emot? Förmodligen inte, med tanke på ett av de senare alstren.

Låt oss emellertid behandla Kajsa Ekis Ekmans text med rubriken ”Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt” på allvar, i stället för att stanna vid pajkastning. Var finns bristerna? Låt oss ta det hela från början till slut.

Ekis Ekman inleder med påståendet att ”de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession”. De intellektuella, i bestämd form. Här infinner sig förstås misstanken att Ekis Ekmans definition av ”intellektuella” inte överensstämmer med min egen. I synnerhet inte i bestämd form. Möjligen har hon återkommande skribenter på DN Kultur i tankarna.

Sedan sägs ”fascismen” ha vuxit under de senaste två decennierna i Europa. Här kommer nästa definitionsproblem, som utgör en av de stora bristerna i artikeln. Vad är fascism? Varför skulle det vara rimligt att kalla en brokig skara partier, med värnandet av nationen och motstånd mot den invandringspolitik som förs i respektive land som gemensam nämnare, för fascistiska? Möjligen kommer förklaringen till Ekis Ekmans definition några rader längre ned, genom hänvisningarna till Ann Heberlein och Henrik Arnstad. Den sistnämnde anser t ex på fullaste allvar att Norge numera leds av en fascistregim. Ekis Ekman ansluter sig till Arnstads språkmanipulerande aktivism. Det som skulle ledas i bevis, d v s att exempelvis SD, DF eller UKIP är fascister, blir i stället ett ideologiskt påbud:

”Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ‘främlingsfientlighet’ eller ‘invandringskritik.'”

De är fascister för att…de är fascister. Därför måste vi trumma in i allas huvud att de är, just det, fascister.

Den stora förvirringen och historielösheten framkommer dock när Ekis Ekman, helt i enlighet med kända marxistiska tankebanor, börjar söka efter materiella förklaringsmodeller. Hon spekulerar i att stora klassklyftor och ekonomiska kriser skulle kunna leda till ”fascism” (jag är tvungen att använda mig av citationstecken, eftersom hennes definition av fascism, som sagt, kan omfatta allt möjligt).

”Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.”

Nej, Kajsa Ekis Ekman, den fascism som faktiskt finns i sinnevärlden uppstod inte efter den stora depressionen, utan under årtiondet dessförinnan. I Sydeuropa kan man inte heller tala om något försvinnande under 1945-1980. Och skulle inte väst ha genomgått en enda kris under denna period? Har inte Ekis Ekman hört talas om oljekrisen? Att Storbritannien under 1970-talet var i ett ekonomiskt moras?

Sedan kommer nästa fantasifulla tes: för att ”kväva den unga demokratin i sin linda” stöttade ”storkapitalet” fascismen under 30-talet, då den sistnämnda, enligt Ekis Ekman, ”uppstod i Italien och Tyskland”. Förutom en påminnelse om att dateringen åter är felaktig, kan det vara på sin plats att erinra om att den utomstående part som särskilt bör utpekas för att ha stärkt fascismen är vänsterextremismen. Mussolini var t ex inledningsvis socialist. Hoppet från det ena till det andra gjordes av många.

Därefter blir det riktigt, riktigt rörigt. Å ena sidan menar Ekis Ekman att ”kapitalet” inte längre är i behov av något samarbete med fascister, till följd av globaliseringen och socialismens försvagning. Å andra sidan påstår hon att det likväl finns något slags samband mellan de två, genom att det som hon kallar fascism skulle springa ur många års nyliberal kapitalism. Inte som en reaktion, utan som ett rättfärdigande och teoretiskt stöd. Frågan som då pockar på ett svar, lyder varför sambandet mellan fri marknadsekonomi med stora förmögenhetsskillnader och fascism (denna gång i ordets rätta bemärkelse) ofta är det omvända. Varför har inte USA och Storbritannien några starka politiska rörelser som ens ligger i närheten av fascism? Ekis Ekman saknar helt empiri för sin hemmasnickrade tes.

Det bestående intrycket av Kajsa Ekis Ekmans inlägg är att hon väldigt gärna ville stänka lite brunfärg på kapitalismen, kosta vad det kosta vill i bristande sammanhang och sakfel. Och DN Kultur ställde, sin vana trogen, upp.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

Publicerad den av

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

https://twitter.com/Scruton_Quotes/status/521924068195696640

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.