Krönika på Det goda samhället. Utdrag:
Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.
Artikeln från i måndags i Dagens Samhälle. Utdrag:
Att det har kunnat bli såhär beror naturligtvis på varifrån pengarna kommer. Partierna är inte beroende av sina medlemmar och sympatisörer för finansieringen, utan de har sinsemellan gjort upp om att plocka ut partistöd från det allmänna. Bara det statliga stödet från riksdagens partibidragsnämnd uppgick till 187 miljoner kr år 2015. Varje landsting/region och kommun betalar också ut runda summor till partiernas regionala och lokala organisationer.
Artikeln är en gemensam text skriven av mig och av min partistyrelsekollega Oskar Hagberg, https://hagbergoskar.wordpress.com.
Regeringen har nyligen lämnat en skrivelse till riksdagen (Skr. 2016/17:29) om ”strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter”. Skrivelsen bygger i mycket på ett slutbetänkande (SOU 2010:70) från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det mest konkreta förslaget är – vad annars? – en ny statlig institution direkt underställd riksdagen med ett samlat ansvar för Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Pengar avsätts (så måste man rimligen tolka det) för granskning av hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i offentlig verksamhet, till utbildning och till involvering av ”civilsamhället”. Läs: väletablerade organisationer med offentligt stöd som lever i symbios med statsmakten.
Det bästa riksdagen kan göra med skrivelsen är förmodligen att lägga den i malpåse och ta sig en ordentlig funderare. Pratet om mänskliga rättigheter går i gäll rundgång och har blivit sin egen motivering. Helt grundläggande, praktiska, ting, som att någon måste vidmakthålla rättigheterna, har hamnat i skymundan. Den enes rättighet är den andres skyldighet. Det bekommer inte Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement att det är stor skillnad mellan negativa rättigheter, där staten ska hålla sig borta och iaktta restriktioner vid ingripanden i enskildas liv och positiva rättigheter, där det allmänna förbinder sig att erbjuda, framtvinga och betala.
Mänskliga rättigheter har fått en kvasireligiös ställning i det politiska språkbruket. Ifrågasättande ses med misstänksamhet. Det viktiga, sansade samtalet om skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter omöjliggörs. Man kan ju inte vara emot en mänsklig rättighet!
De mänskliga rättigheterna är normer för förhållandet mellan staten och den enskilde, som världens stater förpliktat sig att följa. Vissa av principerna är djupt förankrade i de civiliserade samhällenas historia, såsom oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång. Äganderätten och rätten till privatliv har ett starkt stöd i den liberala idétraditionen från 1600-talet och framåt. Sedan 1700-talets upplysning har stegvis samvets-, yttrande- och religionsfriheten samt skyddet mot tortyr och orimliga kroppsstraff flyttat fram sina positioner, trots tillfälliga och stundtals ohyggliga bakslag. Som synes rör det sig här om negativa rättigheter, som blivit helt grundläggande i vår civilisation.
Positiva rättigheter, däremot, är en senare uppfinning. Inför FN:s deklaration år 1948 hade det dåvarande kommunistiska östblocket varit drivande för att arbete, dräglig levnadsstandard och viktiga välfärdstjänster skulle föras in under MR-paraplyet (MR för mänskliga rättigheter). Under de senaste årtiondena har fokus i Sverige, liksom i många andra länder, riktats mot diskriminering och tillgänglighetsfrågor. Motverkande av diskriminering kan både föra med sig negativa och positiva rättigheter, medan tillgänglighet för funktionshindrade nog enbart kan höra till den positiva sidan.
I kulturdepartementets skrivelse erkänns ingen inbördes prioritering, och ingen rättighet tänks kunna inkräkta på en annan. Inte heller förstår man att det kan vara missvisande att över huvud taget tala om en mänsklig rättighet när det gäller vissa allmänna välfärdstjänster och tillgänglighet för personer med handikapp. MR-aktivismen glömmer bort att den enes rättighet är den andres skyldighet. Trots att mänskliga rättigheter bara kan ha skydd inom ramen för den demokratiska, liberala staten, berörs frågan om dess fortbestånd inte med ett ord i regeringsskrivelsen, ej heller i det drygt 500 sidor långa slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.
Det moderiktiga talet om mänskliga rättigheter sammanfaller i tid med den offentliga sektorns tilltagande misslyckanden. Utbildningsväsendet klarar sin uppgift allt sämre. Polismakten är på reträtt och förmår inte skydda medborgarna. Bidragsfusk har blivit en näringsgren för den organiserade brottsligheten. Sverige har en etniskt betingad underklass som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetsmiljön inom stat och kommun tycks ha försämrats, med allt större personalomsättning och kompetensförluster som följd.
Samtidigt som situationen har förvärrats har antalet formella rättigheter utökats – i synnerhet när det gäller motverkandet av diskriminering. Vi har allt svårare att bekosta personliga assistenter på grund av bristande kostnadskontroll, men den butiksinnehavare vars tröskel är för hög ska i alla fall löpa risken att bli stämd. Elever far psykiskt illa i skolorna och lär sig allt mindre, men barnkonventionen ska de åtminstone kunna på sina fem fingrar. Är det för att ge sken av handlingskraft som man gör på detta vis? Är det för att mänskliga rättigheter inte omedelbart fordrar ett budgetanslag? Dras vi inte in i en MR-inflation?
Eller, ännu värre, ser vi politiker som börjat misströsta om att få folkligt stöd för sin politik när dess praktiska konsekvenser är så nedslående? Hoppas Alice Bah Kuhnke i sitt stilla sinne att kunna binda fast landet vid den egna politiken oavsett vad som händer i valen? Är det därför hon skriver: ”Strategins innebörd är att efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte kan tas för given, vare sig på kort eller lång sikt.”
Vi bör ta ett nytt grepp om mänskliga rättigheter. Den förnuftiga, liberalkonservativa rösten i debatten har länge saknats. De olika rättigheterna kan och ska vägas mot varandra. Negativa rättigheter måste i regel ha företräde och en del av det som nu gjorts till positiva, oförytterliga rättigheter bör snarare ses som önskvärda mål att vägas mot annat. Det är krass verklighet att även om vissa rättigheter må anses vara universella och tidlösa, så garanteras de ytterst av de avgränsade, demokratiska rättsstaterna, vilka bygger på samhörighet i form av nationer och historisk utveckling.
Vi behöver inte ytterligare en myndighet som ska driva MR-politik. Vad vi behöver är politiker som kan bryta sig loss från rättighetsrundgången för att lugnt och sakligt ägna sig åt analys och prioriteringar.
Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling
Oskar Hagberg, partistyrelseledamot för Medborgerlig Samling
Nytt inlägg på Det goda samhället. Utdrag:
Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent!
Slutreplik i Expressen i debatten om Grand Hôtel. Utdrag:
Det är visserligen ett kännetecken för samtidsvänstern att kapa begrepp och förvränga deras innehåll intill oigenkännlighet, men detta är ju bara löjligt. Kom igen! Vem står på tur inom serviceyrkena att slippa utföra uppdrag åt personer vars politiska uppfattningar man avskyr? Butikspersonalen som tar emot ett gäng Sverigedemokrater som vill prova smokingar inför galakvällen? Eller chauffören i den chartrade bussen som ska skjutsa Jenny Bengtsson och hennes vänstervänner till någon glassig kursgård där de ska lära sig mer om begreppsförvrängning?
Artikel i Expressen. Utdrag:
Harmen över att Grand Hôtel har ingått ett affärsmässigt avtal med Sverigedemokraterna, som syftande till att ge inkomster till hotellet, löner till anställda och vinst till ägaren, säger någonting om samtidens tendens till att politisera allt och alla.
Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?
Nej.
Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.
Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.
Det sakpolitiska skälet
Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.
Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?
Det strategiska skälet
Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.
Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.
Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.
Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.
Det demokratiska skälet
I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.
Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.
Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!
Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se
Jag har fått frågan från Borgerlig Framtids valberedning om jag kan tänka mig att ta ordförandeskapet för partiet en tid framåt. Efter en del överväganden har jag kommit fram till att tacka ja och därmed stå som kandidat vid kommande extrastämma.
Såsom alla BF-medlemmar och en hel del andra har noterat har Borgerlig Framtid drabbats av turbulens på sistone. Josefin Utas har sammanfattat händelseförloppet på sin blogg, så jag hänvisar er dit i denna fråga. Det handlar inte om någon verklig partiklyvning, utan snarare en smärre avknoppning – som dock har blivit så mycket mer dramatisk i och med att det är den före detta partiordföranden som är med i den nya lilla grupperingen. Partiets namn har givetvis tagit skada och det har uppstått viss förvirring avseende vem som är den rättmätige företrädaren och bäraren av namnet. Borgerlig Framtid kommer därför med stor sannolikhet att heta någonting annat om halvannan vecka, när extrastämman i Lund är avslutad.
Jag hoppas och tror att stämman i Lund den 15-16 oktober kommer att konsolidera det nya, stapplande partiet och skapa en trygg bas för vidare tillväxt. Sällan har det varit tydligare än nu att det behövs en ny kraft till höger om mittlinjen som förenar frihetlighet och förnuftig konservatism. Medan allianspartierna har lämnat walk over i kultur- och värdekampen och sitter på händerna i riksdagen, visar Sverigedemokraterna gång på gång att partiet saknar en sund partikultur och att det knappast kan vara statsbärande. SD har svårt att vinna värdekampen om frågor där vi egentligen står varandra hyfsat nära i sak, eftersom partiet inte lyckas göra sig kvitt sitt förgångna. Och allianspartierna är så vilsna och ideologiskt korrumperade att de har anammat samtidsvänsterns dunkla världsbild.
Det går helt enkelt inte att sätta sin tillit till att Alliansen kommer att sköta landet väl utan en ny kraft som kan hålla den i schack och inte kommer att jamsa med. Det går heller inte att lita på SD fullt ut när det gäller höga partiföreträdares värderingar och kompetens. Dessutom tycks isolering av SD vara prioritering nummer ett inom valda delar av Alliansen, vilket riskerar att föra dessa delar mot mer vänsterpolitik och söndringsideologi. Till detta kommer att den svenska demokratin behöver förnyas genom att gamla, inavlade etablissemangspartier som har vanskött landet i så många år får verklig konkurrens och – i somliga fall – ersätts.
Sällan har väl möjligheternas fönster varit öppnare än just nu för en ny kraft att slå sig in i svensk politik. I mångt och mycket tror jag att avgörandet ligger i våra egna händer.
Relaterat: Öppet brev från juni 2016 till alliansväljare
Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:
Problemet är att populisterna har rätt. Inte nödvändigtvis i sina slutsatser, men däremot i stora delar av verklighetsbeskrivningen. Visst finns det en politisk klass som har allt tunnare erfarenhet av hur det är att vara yrkesverksam och att umgås med folk som inte lever av och för partipolitiken. Och visst är detta ett stort demokratiskt bekymmer.
Nytt inlägg på Det goda samhället.
Om samhället har en benägenhet till självskadande konsensus är det givetvis särskilt viktigt att vårda och ge skydd åt dissidenterna, i sann Mill-anda. Det gör man genom en författning som bygger in maktdelning och genom att inte ge partiorganisationer alla resurser. Det finns en poäng med ett parlament bestående av levande ledamöter i stället för en fördelning av döda andelar i föreningen Sverige mellan partierna.
Ilan Sadé 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.