I rövarbaronernas våld

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Annonser

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Snart är vi alla en smula folkgruppshetsare

Så kom beskedet att konstnären Dan Park döms till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal, medan galleristen Henrik Rönnquist döms till villkorlig dom och dagsböter för det så kallade hetsbrottet. Att Park skulle dömas igen av samma tingsrätt som redan hade dömt honom tidigare för visning av samma bilder, var knappast någon överraskning. Det som möjligen överraskar något är det förhållandevis stränga straffet, samt att även galleristen Rönnquist fälls för hets mot folkgrupp. Rönnquist hade ju bara upplåtit utrymme i sitt galleri.

Domen har ännu inte nått fram till min bildskärm, men i det korta referat som jag har länkat till framgår att tingsrätten på sedvanligt vis har hänvisat till de helt vämjeliga (och enligt min mening författningsvidriga) förarbetena till lagparagrafen. Detta att domstolar i tveksamma fall ska beakta ifall yttringen har utgjort del i en ”saklig och vederhäftig” diskussion och bidragit till ”framsteg i umgänget mellan människor” är plockat ur regeringspropositionen. Statsrådets uttalanden i regeringspropositionen är av hävd en viktig rättskälla för svenska tingsrätter.

Det är viktigt att Park och Rönnquist överklagar. Enligt uppgift har Hovrätten över Skåne och Blekinge ännu inte behandlat den dom från Malmö tingsrätt som tidigare har fällt Park, så allt kan kanske behandlas i ett mål.

För varje dom som meddelas på grundval av hetsparagrafen, blir det tydligare att paragrafen måste inskränkas ordentligt vad gäller tillämpningsområdet. Bestämmelsen är en gummiparagraf, med potential att täcka in allt fler misshagliga yttranden. Samhällsutvecklingen går dessvärre i den riktningen att yttranden som någon kan uppfatta som misshagliga i allt större grad kallas för ”kränkning”. Och kränkning kan ju ses som en synonym till ”uttrycka missaktning”, vilket är ett av gummirekvisiten i lagen.

Jag har redan varnat för det sluttande planet tidigare. Nu heter det att även transpersoner ska ingå i skyddslistan, men varför stanna där? Argument för att fortsätta framförs redan. Varför inte, kort och gott, kön? Varför inte funktionshinder? Varför inte ålder? Varför inte ideologisk övertygelse, när man ändå har med trosbekännelse på listan?

I Gislaved, Småland, dömdes nyligen en lärare för att ha gjort en Hitlerhälsning inför eleverna under tyskundervisningen. Han förklarade i efterhand att det var menat som ett skämt. Att det var ett synnerligen dåligt och omdömeslöst uppförande från lärarens sida, som borde leda till varning från rektorn och en stilla bedjan om ursäkt från klassen, kan nog de flesta vara eniga om. Men hets mot folkgrupp? På grund av ett omdömeslöst skämt?

Jag lägger ihop ett och ett. Varför står inte polisen beredd nästa gång Mel Brooks-musikalen The Producers har premiär på svensk mark? Man skulle väl inte kunna åberopa konst och gyckel som alibi? Kan denna bekymmersamma scen ur filmatiseringen av Cabaret visas i Sverige, eller bör den censureras? Här är det ju inte ens fråga om något gyckel. Av kommentarsfältet att döma, är det inte så få som blir en smula upphetsade av allsången. Har rentav undertecknad begått ett brott nu, genom länkningen (i likhet med gallerist Rönnquist)?!

Och hur blir det med äldre litteratur, film och teater? Är det inte dags att rensa ut all litteratur och alla seriealbum som kan innehålla missaktande yttringar om folkgrupper? Var inte idén att göra sig av med ett och annat Tintin-album bara en smula före sin tid? Kan Leni Riefenstahls Viljans triumf visas, som historiskt dokument? Är Shakespears Köpmannen i Venedig verkligen ett lagligt teaterstycke i Sverige 2014? Bidrar det till framsteg i umgänget mellan människor?

Frågorna hopar sig. Domstolarna dömer på i rask takt. Snart blir det kanske så, att vi alla är en smula folkgruppshetsare, och den blir dömd som tillfälligtvis råkar misshaga makten. Vi kan kalla systemet för Lex Putin.

Skam över yttrandefrihetens dödgrävare

Världen har sin gång. I Sverige rapporterades det igår att åklagare har väckt åtal mot både den provokative konstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist. Park har för övrigt suttit i häkte sedan den 5 juli, då händelsen som ligger till grund för åtalet ägde rum: ett vernissage hos Rönnquist, då ett flertal av Parks verk ställdes ut.

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en domstol ska bifalla åklagarens begäran om häktning. Bland annat måste något eller några av följande tre rekvisit uppfyllas:

1. Det finns risk för att den brottsmisstänkte smiter.

2. Det finns risk för att den brottsmisstänkte kommer att sabotera utredningen.

3. Det finns risk för att den brottsmisstänkte begår nya brott.

Domstolen måste dessutom alltid göra en avvägning, där samhällets intresse av att hålla den misstänkte inspärrad vägs mot den misstänktes intresse av att få behålla sin frihet och sin integritet.

Punkt 2 kan i Dan Parks fall uteslutas, och punkt 1 ter sig som osannolik, med tanke på hans historik. Vad domstolen helt uppenbart har gått på är punkt 3. Park är alltså häktad för att han inte ska kunna yttra sig offentligt, vilket ju idag kan göras med ett knapptryck på datorn eller mobiltelefonen. Häktningen är det enda sätt på vilket myndigheterna kan täppa till den smaklöse gycklarens trut.

Personligen har jag inte mycket till övers för flertalet av Parks illustrationer. Många gånger tycks det endast handla om provokation för provokationens skull. Man kan faktiskt i några fall undra om inte utpekade personer skulle kunna driva enskilda förtals- eller förolämpningsmål mot Park. Där har vi för övrigt i vissa fall ett bra alternativ till hetsparagrafen. Ibland tänder det dock till på riktigt, som när Park påvisar de dubbla måttstockar som gäller för drift med – eller kritik av – kristendom respektive islam. Här säger han någonting viktigt om vår samtids hyckleri. Men mina synpunkter är oväsentliga i sammanhanget. Poängen är att Dan Park själv anser sig häckla etablissemanget, vilket även är den tolkning som galleristen Henrik Rönnquist har gett uttryck för. Lyssna gärna på vad han har att säga i radioprogrammet Danmarks Röst (från 17:30 och framåt). Det är skakande lyssning.

Även Rönnquist står alltså nu åtalad för hets mot folkgrupp, för att han har ställt ut bilder som kan tolkas som ”missaktning” av personer grundad på ras och religion i sitt privata galleri. Åklagarkammaren försöker helt uppenbart att rucka på gränsen för vad som är olagligt ytterligare ett snäpp – allt för att betjäna den växande kränkthetskultur som svenska staten och ”frivilligorganisationer” uppumpade av svenska skattemedel gör allt för att etablera.

Hetsparagrafen öppnar oändliga möjligheter för lagföring och fällande domar – inte minst nu efter att IT-revolutionen har ändrat vårt sätt att kommunicera. För det handlar ju inte längre om hets, utan om så kallad missaktning. Organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund ägnar sig åt juridisk aktivism och anmäler allt vad de kan. Jag har sagt det tidgare, och jag säger det igen: har man väl börjat med inskränkningar av den politiska och konstnärliga yttrandefriheten, bortom rena fall av uppvigling till angrepp mot en viss grupp, kommer det att dyka upp nya inskränkningar efter hand. Och ingen kan längre säga nej. I identitetspolitikens tidevarv kan folk inte längre skilja på sak och person, vilket bara kommer att förstärka trenden. Varför ska inte kön ingå i listan över skyddade egenskaper? En ”expertgrupp” under Nordiska ministerrådet har redan föreslagit det, med en taktisk sammanblanding av kön och ”feminism”, så att det förmodligen även skulle bli förbjudet att motsätta sig de genusteorier som faller etablissemanget på läppen. För övrigt ser förbud mot ”sexistisk reklam” bara ut att vara en tidsfråga efter ett regeringsskifte. Och varför ska det vara tillåtet att uttrycka missaktning mot funktionshindrade? Förresten, humor ska väl, precis som konst, aldrig tillåtas vara en täckmantel för att kränka folk? Ståuppare – snart är det er tur.

Konstkritiker och kulturjournalister som nu vill se Park i fängelse och Rönnquist ett bötesbelopp fattigare: skam över er. Ni klär er ofta i radikal fjäderskrud, men ni är bara maktens dumma lakejer. Era argument är på dagisnivå, och ni medverkar till den stegvisa inskränkningen av vad som får yttras öppet.

Frågan är: finns det någon politisk kraft som kan ta sig an denna fråga?

Hur mycket felaktigheter får förekomma i en ”expertkommentar”?

Denna text avhandlar juridik. Min ambition är dock att använda ett språkbruk som tillåter den intresserade läsaren som händelsevis inte är jurist att hänga med i svängarna. En sak har nämligen de som är snara att fälla kritiska omdömen om friande våldtäktsdomar rätt i: det är viktigt att juridiken diskuteras i en öppen samhällsdebatt och inte flyr upp i ett elfenbenstorn.

Jag har tidigare bemött professorn i rättssociologi Håkan Hydéns alster i Dagens Juridik. Han har nu skrivit en ny krönika i nämnda nättidning, med synpunkter på vilken roll domstolarna borde ha vid inhämtning av bevisning. Hydén är inte vem som helst i detta sammanhang. Han innehar professorstitel i ett ämne med anknytning till juridik, och är en tongivande debattör som har vunnit journalisternas öra. Man skulle på goda grunder kunna hävda att titeln och positionen förpliktar.

Mot den bakgrunden är det särskilt beklämmande att se vilken soppa denne debattör lyckas åstadkomma i sina krönikor.

I sin senaste text menar Håkan Hydén att domstolarna oftare borde ta in bevisning självmant när parterna inte har lagt fram bevis för sina påståenden i tillräcklig omfattning. I dagens svenska processordning är detta mycket ovanligt. Inom vanliga tvistemål är det inte ens tillåtet (35 kap. 6 § rättegångsbalken), utan det är parterna som har ansvaret att lägga fram den bevisning de vill åberopa. Inom brottmål är det visserligen inte förbjudet för domstolen att t ex bestämma sig för att det måste kallas in en sakkunnig, men ansvaret vilar i princip ändå på parterna – och så måste det få vara, vilket jag strax återkommer till. Egentligen är det främst i vårdnadsmål, då domstolen självmant måste sätta barnets bästa främst, som ny bevisning inhämtad på domstolens eget initiativ kan vara nödvändig i vissa speciella lägen. Även här kan dock en domare genom en smula ledande frågor under målets förberedelse oftast få parten själv att agera.

Varför är det då viktigt att framläggningen av bevisning nästan helt och hållet är parternas ansvar?

Svaret utgörs av den kanske viktigaste processprincipen av alla, som nästan alltid blir förbisedd i rättspolitiska debatter, men som vi som arbetar med processer inte kan betona tillräckligt många gånger: principen om förutsägbarhet, ibland även kallad principen om transparens. Som part i en tvist och som tilltalad i ett brottmål måste du få veta vilka bevis som kommer att läggas fram under huvudförhandlingen, för att kunna förbereda ditt försvar och eventuella motbevis. Om rätten vid sittande huvudförhandling plötsligt kommer fram till att det krävs ny bevisning och själv kallar in sådan, blir följden ökat godtycke och minskad förutsägbarhet. Sverige har med rätta fjärmat sig allt längre bort från en sådan inkvisitorisk rättegångsordning, där domstolen rannsakar parterna och dess dagsform och kompetens blir avgörande för hur den samlade bevisningen kommer att se ut, istället för att ge parterna det ansvaret.

Regelverket för processer ska inrymma och ta hänsyn till flera olika, sinsemellan motstridiga principer. När någon enstaka dom har utfallit till Håkan Hydéns missbelåtenhet på grund av någon viss princip, argumenterar han i Dagens Juridik för att principen ska avskaffas. Visst, i det av Hydén refererade målet från Örebro tingsrätt låter det verkligen som att rätten har gett sig hän åt ren spekulation. Men skulle lösningen på problemet vara att frångå principen om att det är parterna som förser rätten med bevisningen?

Vad gäller det så kallade dominanssexmålet, gör Hydén dubbelfel. Dels vill han åter att rätten själv ska hämta in bevisning, dels är själva idén att ta in en sakkunnig som ska berätta vad regelhandboken i BDSM-sex säger fullständigt befängd, vilket jag tidigare har kommenterat. Rätten ska i frågan om uppsåt döma efter vad den tilltalade bevisligen insåg i det särskilda fall som har rullats upp inför domarna; inte ifall man har följt någon fetischförenings handbok eller ej. Argumentet är rent ut sagt urbota korkat.

Hydén skriver vidare att den tilltalade alltid kommer att frias framöver ”i kontroversiella fall, där ord står mot ord”. Även detta är ett fullständigt befängt påstående. Varje fall är unikt och det meddelas även fällande domar i ord-mot-ord-situationer, beroende på vad som har förekommit och vad som är bevisat.

”Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns”, fortsätter Hydén. Självklart är det åklagaren (”kvinnan”?! – våldtäkt står faktiskt under allmänt åtal) som har bevisbördan för påståendet om avsaknad av samtycke. Hydén kallar detta för en risk. Det skulle möjligen kunna bli så, bedömer han.

Sammantaget tyder Håkan Hydéns skriverier på att han faktiskt inte behärskar det område som han ständigt kommenterar. Det är alltför många felaktigheter och tankevurpor i texterna för att det ska röra sig om enstaka slarvfel. Kanske dags att journalister med juridik som bevakningsområde börjar komplettera sin lista över ”experter” inför nästa kommentarsomgång när någon domstol ogillar ett våldtäktsåtal?