Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad

Antirasismen har blivit ett opium åt folket

Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.

I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.

Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.

Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.

Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.

Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.

Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.

”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”

Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.

Socialdemokraterna har tolkningsföreträdet – och nyckeln till förändring

Alla fungerande demokratier har någon form av överbryggande idé om vad ett medborgarskap i landet egentligen innebär, eller bör innebära. Vissa kallar detta idékomplex för nationalism, andra för patriotism. I vissa länder är nationalismen väldigt uttalad; i andra är det svårare att reda ut vad identiteten består i. Sverige tillhör den senare kategorin.

I min bok Frommare kan ingen vara analyserar jag frågan närmare. Min slutsats – i korthet – är att Sverige och svenskarna sedan första halvan av 1900-talet har anammat en nationalism som präglas av välfärdsidén och att landet är modernt och medmänskligt. Detta har så småningom lett till storhetsvansinne. Det ingår i Sveriges outtalade självbild att landet är en humanitär stormakt, som klarar av det mesta så länge medmänskligheten och välfärdsstaten är i behåll.

Socialdemokratin är än idag denna idés främsta företrädare och uttolkare. De borgerliga partierna har dock i stora drag anammat tankegodset. Idag är t ex Moderaterna helt med på denna linje. Som alla konvertiter har de dessutom ett särskilt behov av att visa upp sin renlärighet. Detta är egentligen en klassiker, som går i repris om och om igen.

Jämviktsriksdagen 1973-1976 och de borgerliga regeringarna 1976-1982 bröt visserligen Socialdemokraternas makthegemoni, men om vi tittar på den offentliga sektorns utveckling och den praktiska politiken under denna period, med omfattande statligt stöd till krisande branscher, fortsatt kodifiering av arbetsrätten, mm, är det snarare socialdemokratisk kontinuitet som kan sägas sammanfatta perioden. Perioden 1991-1994 innebar ett desto större brott mot socialdemokratisk skattepolitik, men de offentliga utgifterna förblev höga, och perioden sammanföll med en akut finanskris och djup lågkonjunktur. Regeringen hade dessutom inte en chans i valrörelsen 1994. Det var sedan, märk väl, Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet, som under mandatperioden 1994-1998 kunde genomföra åtstramningar vilka en borgerlig regering knappt ens hade vågat fantisera om.

Detta är klassiskt inom politiken. Det är bara den part som har tolkningsföreträde i förhållande till en helig idé som har förmågan att ändra kurs.

Nu närmar sig Sverige slutet av en andra mandatperiod med borgerligt styre, och det mesta tyder på att Alliansen inte kommer att få fortsatt förtroende. Det är inte heller osannolikt att nuvarande regeringskonstellation kommer att spricka. Man ska visserligen inte hålla griftetal när vederbörande inte är död, men om Alliansen lämnar någonting efter sig som är i olag och som kan förklaras med den välfärdsnationalistiska låsningen, är det invandringspolitiken. Borgerliga väljare med ett uns av klarsynthet och integritet ser att det är på väg att gå käpp rätt åt skogen, men jag har blivit mer och mer övertygad om att de borgerliga partierna inte kan göra någonting åt situationen. Det har investerats alldeles för mycket laddade ord och välfärdsnationalistisk nit i frågan. Jag tror att det enda av riksdagens partier, bortsett från Sverigedemokraterna, som faktiskt har förmåga att åstadkomma förändring, är välfärdsnationalismens fader: socialdemokratin.

Trots att socialdemokratin håller sig med ett helt hov av feberyrande, postmoderna kommissarier och Mona Sahlinska fromhetsapostlar, är det inte omöjligt att Stefan Löfvén, med sin bakgrund i industrifacket, har kraft nog att ta tag i rodret och ändra kurs. Sannolikheten för det är i alla fall större än att sådana initiativ skulle komma från Reinfeldt, eller från elevrådet Ullenhag.

Vi får väl se hur det utvecklas. En sak är i alla fall säker: om de rödgröna inte får egen majoritet i valet, men likväl blir större än Alliansen, står den svenska blockpolitiken inför intressanta och möjligen smärtfyllda förändringar.

Identitet och politik

Svenska Dagbladets kultursida har dragit i gång en debattartikelserie om vad som brukar benämnas identitetspolitik. I skrivande stund har två inlägg tagits in, men fler lär stå på tur.

Med identitetspolitik menar man i regel det numera utbredda bruket att sätta en eller annan gruppidentitet i fokus i det offentliga samtalet, varefter politiken ofta går ut på att hävda denna grupps ställning gentemot det övriga samhället, eller rentav att främja gruppen på andras bekostnad. Det ingår i stort sett alltid i den identitetspolitiska utantilläxan att gruppen är förtryckt av dem som inte tillhör densamma, vilket påstås vara förklaringen till att den statistiskt sett underpresterar eller är mer sårbar inom det ekonomiska livet, utbildningsväsendet, o s v. Detta blir själva utgångspunkten när identitetspolitiska teoretiker analyserar samhället.

Identitetspolitiken är framförallt ett arv från 68-”vänstern”. Det sena 60-talet betecknas ofta som ett slags guldålder för den politiska vänstern, men den beskrivningen är egentligen vilseledande (därav ”vänstern” inom citationstecken). 68-ideologin var framförallt en individens frigörelse från betungande samhällsstrukturer. Då, när det begav sig, var det främst moralkonservatism och familjevärderingar, tillsammans med en häftig kritik av Väst och glorifiering av Öst och Syd, som var måltavla. Det sistnämnda är alltså en sågning av Hemmet och hyllning av Det Annorlunda och Spännande – det som filosofen Roger Scruton har benämnt oikofobi. Idag, när sådant som familjevärderingar – på gott och på ont – har blivit en ganska oviktig faktor i många västländer, riktar 68:ornas arvtagare i stället sin vrede mot  sådant som Nationen och Mannen (om han är vit). Även om det på papperet fortfarande rör sig om ett jagets uppror mot kollektivet, är människan en flockvarelse, och 68:ornas barn har ett behov av att finna nya gruppidentiteter. Därav identitetspolitiken. Partiet Feministiskt Initiativ är väl i det närmaste en slags identitetspolitisk orgie, som mycket riktigt har fångat många vänsterinriktade ungdomar.

Kritiker av identitetspolitiken återfinns längs hela den politiska skalan. Den kritik som delas av alla dess politiska motståndare kan sammanfattas som att identitetspolitik är en fördummande lära som bygger på dåligt underbyggda antaganden och förvandlar samhället till en arena för självhävdelse och oförsonliga konflikter, snarare än någonting gemensamt som alla har en andel i. Klarsynta vänsterdebattörer håller i högsta grad med om denna kritik. Problemet är bara att både vänstermänniskor och liberaler ofta gör misstaget att tro att ett hållbart alternativ till identitetspolitik är något slags idé om universella värden och rättigheter – d v s egentligen ingenting alls. Håkan Lindgren gör just det misstaget i sin debattartikel i SvD. Han försöker få det till att ett nationellt inriktat parti som Sverigedemokraterna minsann också ägnar sig åt identitetspolitik, med tillägget att det skulle röra sig om en ”bonnversion”, vad nu det kan vara.

Förmodligen är detta ett utslag av det kända fenomenet i svensk debatt att man under inga omständigheter får hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i någon enskild fråga. För identitetspolitik brukar inte definieras som främjande av stora, potentiellt inkluderande gruppidentiteter, som exempelvis en nation. Och kritik av identitetspolitik innebär således inte att man måste vara motståndare till den typen av identiteter. Tvärtom, en inkluderande nationell identitet – som alltså nya medborgare kan ansluta sig till – är en förutsättning för rättsstaten och demokratin. I den mån Sverigedemokraternas syn på nationen är att det finns möjlighet att ansluta sig till den, är Håkan Lindgrens påstående bara förvirrande.

Valet står alltså, för att sammanfatta, inte mellan identitetspolitik i form av en splittring av samhället i allt mer separatistiska undergrupper och ingen identitet alls. Valet står mellan splittrande identitetspolitik och gemenskap inom ramen för större, överbryggande och idébaserade identiteter.

Vi får väl se om detta kommer fram i senare artiklar i Svenska Dagbladet.