Sverige kan liknas vid en patient med ytterst svåra tvångssyndrom, som visserligen har hyfsat god självinsikt och förmåga att betrakta och analysera sig själv, men vars öde likväl är att återfalla i självskadande tvångsbeteenden så snart hon utsätts för viss stimuli.

Så formulerar jag saken i min debutbok, Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, som ges ut i nästa vecka. Mitt intryck är att väldigt många svenska debattörer å ena sidan är eniga om att sektbeteenden och skuldbeläggning genom association inte hör hemma i ett civiliserat samtal, men att de å andra sidan jämt och ständigt själva begår dessa förlöpningar så snart de matas med vissa upplysningar. Ungefär som en hund vars bakben börjar veva i luften när man kliar den under hakan. Vad gäller politisk färg, är alliansföreträdare inte ett dugg bättre än vänstern i denna genre.

Ta bara de senaste dagarnas debattinlägg om Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring. Radio Skaraborg observerade en likhet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vad gäller den kritiska inställningen till utomeuropeisk invandring för arbetsändamål. Riksdagsmannen Urban Ahlin (s), som tycks tillhöra en tämligen vettig falang inom partiet, bekräftade att det finns en samsyn mellan de två partierna i denna sakfråga. Och konstigt vore väl annars. Att fri arbetskraftsinvandring och relativt höga minimilöner för enklare arbeten är en ekvation som inte går ihop, är inte precis någon raketvetenskap. Det handlar om utbud och efterfråga. Socialdemokraterna är ett parti som åtminstone säger sig vilja kämpa för höga lägstalöner och en arbetsmarknad på arbetarnas villkor. Därtill säger det sig vilja minska arbetslösheten bland alla lågutbildade långtidsarbetslösa som i dag lever i något slags permanent utanförskap.  Restriktioner för arbetskraftsinvandring är, för en gångs skull, faktiskt ett förslag som går ihop med den deklarerade målsättningen.

Vad händer? Jo, givetvis sätter en självgod guilt-by-associationkampanj igång från Alliansens sida. ”Socialdemokraterna tävlar nu med Sverigedemokraterna om att vara mest emot invandring. Fräscht.”, skriver näringsminister Annie Lööf på Twitter. Och även personer som annars brukar stå för självständigt tänkande och integritet, likt riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m), polerar plötsligt sina glorior på Twitter, med hänvisning till en självgodhetsorgie i Dagens Samhälle titulerad Toleransen finns till höger. Jaha, och den absoluta toleransen, ja, toleransens tolerans, har vi förstås uppnått just nu, i och med dagens reglering? Sverige var alltså fruktansvärt intolerant år 2007, innan de nya reglerna för arbetskraftsinvandring infördes (Annie Lööf kanske skulle säga ”ofräscht”)?

Synen på vad som är fint, fräscht och tolerant kan förstås också påverkas av vilken position man har i samhället – om man tillhör dem som kortsiktigt drar nytta av ett ökat utbud av billig arbetskraft, eller om man t ex är lågutbildad och långtidsarbetslös.

Hur som helst – att skuldbeläggning genom association är ett fördummande och lumpet trick brukar de flesta vara rörande eniga om. Ändå dyker det upp så fort vissa ämnen kommer på tal, likt ett tvångsbeteende som man inte kan rå för. Varför är det så svårt att bara ge fanken i alla dessa ogiltiga och vilseledande argument?