Snart är vi alla en smula folkgruppshetsare

Så kom beskedet att konstnären Dan Park döms till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal, medan galleristen Henrik Rönnquist döms till villkorlig dom och dagsböter för det så kallade hetsbrottet. Att Park skulle dömas igen av samma tingsrätt som redan hade dömt honom tidigare för visning av samma bilder, var knappast någon överraskning. Det som möjligen överraskar något är det förhållandevis stränga straffet, samt att även galleristen Rönnquist fälls för hets mot folkgrupp. Rönnquist hade ju bara upplåtit utrymme i sitt galleri.

Domen har ännu inte nått fram till min bildskärm, men i det korta referat som jag har länkat till framgår att tingsrätten på sedvanligt vis har hänvisat till de helt vämjeliga (och enligt min mening författningsvidriga) förarbetena till lagparagrafen. Detta att domstolar i tveksamma fall ska beakta ifall yttringen har utgjort del i en ”saklig och vederhäftig” diskussion och bidragit till ”framsteg i umgänget mellan människor” är plockat ur regeringspropositionen. Statsrådets uttalanden i regeringspropositionen är av hävd en viktig rättskälla för svenska tingsrätter.

Det är viktigt att Park och Rönnquist överklagar. Enligt uppgift har Hovrätten över Skåne och Blekinge ännu inte behandlat den dom från Malmö tingsrätt som tidigare har fällt Park, så allt kan kanske behandlas i ett mål.

För varje dom som meddelas på grundval av hetsparagrafen, blir det tydligare att paragrafen måste inskränkas ordentligt vad gäller tillämpningsområdet. Bestämmelsen är en gummiparagraf, med potential att täcka in allt fler misshagliga yttranden. Samhällsutvecklingen går dessvärre i den riktningen att yttranden som någon kan uppfatta som misshagliga i allt större grad kallas för ”kränkning”. Och kränkning kan ju ses som en synonym till ”uttrycka missaktning”, vilket är ett av gummirekvisiten i lagen.

Jag har redan varnat för det sluttande planet tidigare. Nu heter det att även transpersoner ska ingå i skyddslistan, men varför stanna där? Argument för att fortsätta framförs redan. Varför inte, kort och gott, kön? Varför inte funktionshinder? Varför inte ålder? Varför inte ideologisk övertygelse, när man ändå har med trosbekännelse på listan?

I Gislaved, Småland, dömdes nyligen en lärare för att ha gjort en Hitlerhälsning inför eleverna under tyskundervisningen. Han förklarade i efterhand att det var menat som ett skämt. Att det var ett synnerligen dåligt och omdömeslöst uppförande från lärarens sida, som borde leda till varning från rektorn och en stilla bedjan om ursäkt från klassen, kan nog de flesta vara eniga om. Men hets mot folkgrupp? På grund av ett omdömeslöst skämt?

Jag lägger ihop ett och ett. Varför står inte polisen beredd nästa gång Mel Brooks-musikalen The Producers har premiär på svensk mark? Man skulle väl inte kunna åberopa konst och gyckel som alibi? Kan denna bekymmersamma scen ur filmatiseringen av Cabaret visas i Sverige, eller bör den censureras? Här är det ju inte ens fråga om något gyckel. Av kommentarsfältet att döma, är det inte så få som blir en smula upphetsade av allsången. Har rentav undertecknad begått ett brott nu, genom länkningen (i likhet med gallerist Rönnquist)?!

Och hur blir det med äldre litteratur, film och teater? Är det inte dags att rensa ut all litteratur och alla seriealbum som kan innehålla missaktande yttringar om folkgrupper? Var inte idén att göra sig av med ett och annat Tintin-album bara en smula före sin tid? Kan Leni Riefenstahls Viljans triumf visas, som historiskt dokument? Är Shakespears Köpmannen i Venedig verkligen ett lagligt teaterstycke i Sverige 2014? Bidrar det till framsteg i umgänget mellan människor?

Frågorna hopar sig. Domstolarna dömer på i rask takt. Snart blir det kanske så, att vi alla är en smula folkgruppshetsare, och den blir dömd som tillfälligtvis råkar misshaga makten. Vi kan kalla systemet för Lex Putin.

Annonser

Skam över yttrandefrihetens dödgrävare

Världen har sin gång. I Sverige rapporterades det igår att åklagare har väckt åtal mot både den provokative konstnären Dan Park och galleristen Henrik Rönnquist. Park har för övrigt suttit i häkte sedan den 5 juli, då händelsen som ligger till grund för åtalet ägde rum: ett vernissage hos Rönnquist, då ett flertal av Parks verk ställdes ut.

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att en domstol ska bifalla åklagarens begäran om häktning. Bland annat måste något eller några av följande tre rekvisit uppfyllas:

1. Det finns risk för att den brottsmisstänkte smiter.

2. Det finns risk för att den brottsmisstänkte kommer att sabotera utredningen.

3. Det finns risk för att den brottsmisstänkte begår nya brott.

Domstolen måste dessutom alltid göra en avvägning, där samhällets intresse av att hålla den misstänkte inspärrad vägs mot den misstänktes intresse av att få behålla sin frihet och sin integritet.

Punkt 2 kan i Dan Parks fall uteslutas, och punkt 1 ter sig som osannolik, med tanke på hans historik. Vad domstolen helt uppenbart har gått på är punkt 3. Park är alltså häktad för att han inte ska kunna yttra sig offentligt, vilket ju idag kan göras med ett knapptryck på datorn eller mobiltelefonen. Häktningen är det enda sätt på vilket myndigheterna kan täppa till den smaklöse gycklarens trut.

Personligen har jag inte mycket till övers för flertalet av Parks illustrationer. Många gånger tycks det endast handla om provokation för provokationens skull. Man kan faktiskt i några fall undra om inte utpekade personer skulle kunna driva enskilda förtals- eller förolämpningsmål mot Park. Där har vi för övrigt i vissa fall ett bra alternativ till hetsparagrafen. Ibland tänder det dock till på riktigt, som när Park påvisar de dubbla måttstockar som gäller för drift med – eller kritik av – kristendom respektive islam. Här säger han någonting viktigt om vår samtids hyckleri. Men mina synpunkter är oväsentliga i sammanhanget. Poängen är att Dan Park själv anser sig häckla etablissemanget, vilket även är den tolkning som galleristen Henrik Rönnquist har gett uttryck för. Lyssna gärna på vad han har att säga i radioprogrammet Danmarks Röst (från 17:30 och framåt). Det är skakande lyssning.

Även Rönnquist står alltså nu åtalad för hets mot folkgrupp, för att han har ställt ut bilder som kan tolkas som ”missaktning” av personer grundad på ras och religion i sitt privata galleri. Åklagarkammaren försöker helt uppenbart att rucka på gränsen för vad som är olagligt ytterligare ett snäpp – allt för att betjäna den växande kränkthetskultur som svenska staten och ”frivilligorganisationer” uppumpade av svenska skattemedel gör allt för att etablera.

Hetsparagrafen öppnar oändliga möjligheter för lagföring och fällande domar – inte minst nu efter att IT-revolutionen har ändrat vårt sätt att kommunicera. För det handlar ju inte längre om hets, utan om så kallad missaktning. Organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund ägnar sig åt juridisk aktivism och anmäler allt vad de kan. Jag har sagt det tidgare, och jag säger det igen: har man väl börjat med inskränkningar av den politiska och konstnärliga yttrandefriheten, bortom rena fall av uppvigling till angrepp mot en viss grupp, kommer det att dyka upp nya inskränkningar efter hand. Och ingen kan längre säga nej. I identitetspolitikens tidevarv kan folk inte längre skilja på sak och person, vilket bara kommer att förstärka trenden. Varför ska inte kön ingå i listan över skyddade egenskaper? En ”expertgrupp” under Nordiska ministerrådet har redan föreslagit det, med en taktisk sammanblanding av kön och ”feminism”, så att det förmodligen även skulle bli förbjudet att motsätta sig de genusteorier som faller etablissemanget på läppen. För övrigt ser förbud mot ”sexistisk reklam” bara ut att vara en tidsfråga efter ett regeringsskifte. Och varför ska det vara tillåtet att uttrycka missaktning mot funktionshindrade? Förresten, humor ska väl, precis som konst, aldrig tillåtas vara en täckmantel för att kränka folk? Ståuppare – snart är det er tur.

Konstkritiker och kulturjournalister som nu vill se Park i fängelse och Rönnquist ett bötesbelopp fattigare: skam över er. Ni klär er ofta i radikal fjäderskrud, men ni är bara maktens dumma lakejer. Era argument är på dagisnivå, och ni medverkar till den stegvisa inskränkningen av vad som får yttras öppet.

Frågan är: finns det någon politisk kraft som kan ta sig an denna fråga?

Hur mycket felaktigheter får förekomma i en ”expertkommentar”?

Denna text avhandlar juridik. Min ambition är dock att använda ett språkbruk som tillåter den intresserade läsaren som händelsevis inte är jurist att hänga med i svängarna. En sak har nämligen de som är snara att fälla kritiska omdömen om friande våldtäktsdomar rätt i: det är viktigt att juridiken diskuteras i en öppen samhällsdebatt och inte flyr upp i ett elfenbenstorn.

Jag har tidigare bemött professorn i rättssociologi Håkan Hydéns alster i Dagens Juridik. Han har nu skrivit en ny krönika i nämnda nättidning, med synpunkter på vilken roll domstolarna borde ha vid inhämtning av bevisning. Hydén är inte vem som helst i detta sammanhang. Han innehar professorstitel i ett ämne med anknytning till juridik, och är en tongivande debattör som har vunnit journalisternas öra. Man skulle på goda grunder kunna hävda att titeln och positionen förpliktar.

Mot den bakgrunden är det särskilt beklämmande att se vilken soppa denne debattör lyckas åstadkomma i sina krönikor.

I sin senaste text menar Håkan Hydén att domstolarna oftare borde ta in bevisning självmant när parterna inte har lagt fram bevis för sina påståenden i tillräcklig omfattning. I dagens svenska processordning är detta mycket ovanligt. Inom vanliga tvistemål är det inte ens tillåtet (35 kap. 6 § rättegångsbalken), utan det är parterna som har ansvaret att lägga fram den bevisning de vill åberopa. Inom brottmål är det visserligen inte förbjudet för domstolen att t ex bestämma sig för att det måste kallas in en sakkunnig, men ansvaret vilar i princip ändå på parterna – och så måste det få vara, vilket jag strax återkommer till. Egentligen är det främst i vårdnadsmål, då domstolen självmant måste sätta barnets bästa främst, som ny bevisning inhämtad på domstolens eget initiativ kan vara nödvändig i vissa speciella lägen. Även här kan dock en domare genom en smula ledande frågor under målets förberedelse oftast få parten själv att agera.

Varför är det då viktigt att framläggningen av bevisning nästan helt och hållet är parternas ansvar?

Svaret utgörs av den kanske viktigaste processprincipen av alla, som nästan alltid blir förbisedd i rättspolitiska debatter, men som vi som arbetar med processer inte kan betona tillräckligt många gånger: principen om förutsägbarhet, ibland även kallad principen om transparens. Som part i en tvist och som tilltalad i ett brottmål måste du få veta vilka bevis som kommer att läggas fram under huvudförhandlingen, för att kunna förbereda ditt försvar och eventuella motbevis. Om rätten vid sittande huvudförhandling plötsligt kommer fram till att det krävs ny bevisning och själv kallar in sådan, blir följden ökat godtycke och minskad förutsägbarhet. Sverige har med rätta fjärmat sig allt längre bort från en sådan inkvisitorisk rättegångsordning, där domstolen rannsakar parterna och dess dagsform och kompetens blir avgörande för hur den samlade bevisningen kommer att se ut, istället för att ge parterna det ansvaret.

Regelverket för processer ska inrymma och ta hänsyn till flera olika, sinsemellan motstridiga principer. När någon enstaka dom har utfallit till Håkan Hydéns missbelåtenhet på grund av någon viss princip, argumenterar han i Dagens Juridik för att principen ska avskaffas. Visst, i det av Hydén refererade målet från Örebro tingsrätt låter det verkligen som att rätten har gett sig hän åt ren spekulation. Men skulle lösningen på problemet vara att frångå principen om att det är parterna som förser rätten med bevisningen?

Vad gäller det så kallade dominanssexmålet, gör Hydén dubbelfel. Dels vill han åter att rätten själv ska hämta in bevisning, dels är själva idén att ta in en sakkunnig som ska berätta vad regelhandboken i BDSM-sex säger fullständigt befängd, vilket jag tidigare har kommenterat. Rätten ska i frågan om uppsåt döma efter vad den tilltalade bevisligen insåg i det särskilda fall som har rullats upp inför domarna; inte ifall man har följt någon fetischförenings handbok eller ej. Argumentet är rent ut sagt urbota korkat.

Hydén skriver vidare att den tilltalade alltid kommer att frias framöver ”i kontroversiella fall, där ord står mot ord”. Även detta är ett fullständigt befängt påstående. Varje fall är unikt och det meddelas även fällande domar i ord-mot-ord-situationer, beroende på vad som har förekommit och vad som är bevisat.

”Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns”, fortsätter Hydén. Självklart är det åklagaren (”kvinnan”?! – våldtäkt står faktiskt under allmänt åtal) som har bevisbördan för påståendet om avsaknad av samtycke. Hydén kallar detta för en risk. Det skulle möjligen kunna bli så, bedömer han.

Sammantaget tyder Håkan Hydéns skriverier på att han faktiskt inte behärskar det område som han ständigt kommenterar. Det är alltför många felaktigheter och tankevurpor i texterna för att det ska röra sig om enstaka slarvfel. Kanske dags att journalister med juridik som bevakningsområde börjar komplettera sin lista över ”experter” inför nästa kommentarsomgång när någon domstol ogillar ett våldtäktsåtal?

Debatten efter den friande våldtäktsdomen – några trådar

Mitt inlägg i Dagens Juridik har kommenterats frikostigt. Till skillnad från debattörerna och journalisterna i de stora massmedierna, är en klar majoritet av kommentatorerna inne på samma linje som jag – att rättssäkerheten är i fara och att flera av de friande domarna i uppmärksammade våldtäktsmål är ett utslag av just principen om rättssäkerhet.

Det kan vara värt att påminna om att rättssäkerhet innebär att åtskilliga förövare som faktiskt har begått de handlingar som de ställs till svars för oundvikligen kommer att frias i brist på tillräckligt stark bevisning. I just sexualmål finns det en tendens bland vissa att ställa den åtalades rättssäkerhet mot målsägandens rätt att få rättvisa skipad. Detta är en falsk och förvirrande motsättning. Målsäganden har självfallet rätt att få rättvisa skipad, när det är helt utrett bortom rimligt tvivel att brottet har begåtts. Oskyldighetspresumtionen och åklagarens tunga bevisbörda betyder faktiskt att vi hellre ser tio skyldiga klara sig undan än att en oskyldig skickas till fängelse. Om vi inte längre vill ha det på det viset, ger vi upp den frihetliga och värdiga rättsstaten. Denna analys trodde jag för övrigt att folk som kallar sig för liberaler höll med om, men jag hade tydligen fel.

Höjden av dumhet är ändå att göra som den här journalisten respektive intervjupersonen: att framhäva att det minsann finns en regelbok för dem som vill ägna sig åt sex med inslag av ”dominans”, eller vad man nu ska kalla det, och att parterna i målet från Lund inte har följt reglerna. Det finns rentav sakkunniga inom området. Varför frågade inte hovrätten dem? Detta är lika irrelevant som att säga att när två hetsporrar går ut för att göra upp och blodvite uppstår, ska det faktum att de båda ville slåss inte kunna vägas in som förmildrande omständighet (vilket det är), eftersom de inte följde Svenska Boxningsförbundets regelverk.

Jag misstänker att väldigt många i det skrivande släktet aldrig har läst de domar som de har så bestämda åsikter om. I verkligheten kan en sexuell situation mellan människor som inte känner varandra utveckla sig på ett sätt som rymmer både tvetydigheter, osäkerhet, oro för att uttrycka exakt vad man vill, o s v. Alkohol spelar ofta en viktig roll. Förmodligen rör detta inte alls 99 % av fallen, men rättsstaten finns till även för den där enstaka procenten. Om någonting är tydligt i det omskrivna fallet från Lund, är det att kommunikationen har brustit och att kvinnan har farit illa av det. En viktig lärdom är att framförallt unga människor måste lära sig att bli försiktigare och att våga dra tydliga gränser. Och gärna dricka mindre.

Slutligen, läs gärna ett tänkvärt inlägg på Juridikbloggen om vilket predikament en domare kan ställas inför.

Hovrätten har värnat rättssäkerheten – trots drevet

I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.

Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.

Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.

Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.

För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.

Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.