Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.

Annonser

Därför är decemberöverenskommelsen odemokratisk

Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.

Direktval av borgmästare och fristående kommunal revision

Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.